Har Hip Hop dött?
Frågan har ställts oräkneliga gånger både före och efter Nas’s album Hip Hop is Dead. Det är självklart en svår fråga att svara på och svaret beror nog både på den som frågar och den som svarar samt på hur man definierar Hip Hop.
Just på grund av föregående faktorer tänkte jag dela med mig av mina tankar och åsikter på ämnet, helt utan objektivitet, totalt subjektivt.
Jag är inte gammal i gamet, när det gäller Hip Hop, men allting är relativt. Jämfört med många av ungarna som idag lyssnar på rap-musik är jag nog det, åtminstone i förhållande till vilka artister jag helst lyssnar på och vilka låtar som jag håller som de främsta.
Jag växte in i Hip Hop när jag var i tonåren i mitten och slutade på 90-talet och började lyssna på Nas, Wu-tang, Mobb Deep (som länge var min stora favoriter på östkusten) Dr Dre, Tupac, Snoop plus många fler. Jag lärde mig att älska a Tribe Called Quest, Gang Starr, De La Soul och jag fastnade i den tidsepoken plus/minus några år, dvs ungefär hela 90-talet. Och där är jag kvar i sinnet och önskar ibland till och med att jag kunde återuppleva de åren fysiskt igen.
Det talades länge om realness inom Hip Hop (vilket det faktiskt inte görs lika mycket förutom när Ice T med flera hoppar på Soulja Boy på Youtube) och vad som var äkta och inte äkta. För många handlade det om att inte sälja ut, bli kommersiell och att hålla fast vid gamla ideal. För mig handlar äkthet inom hip hop om enbart en sak. K-Ä-N-S-L-A.
Nämnda artister förmedlade en känsla som på många sätt var obeskrivbar. Beatsen och texterna tog mig till en annan plats (Läs: New York alt Los Angeles) med smutsiga hyreshus, stålmikrofoner, vinylspelare och skivor alternativt soliga gator och vita slitna hus, converse och baggy byxor. Det är framförallt äkta Hip Hop för mig. Återigen: Jag är helt subjektiv.
Jag försöker inte framhäva att Hip Hop nödvändigtvis behöver innebära ghettoromantik, men det är fortfarande något speciellt över känslan jag får av att lyssna på Nas’s Illmatic eller Dr Dre’s The Chronic.Bra undantag är till ghettoromantiken som ändå gav samma typ av känsla, är Tommy Tees 90-talsproduktioner och Petters sjätte sinnet.
Åter till frågan ovan: Är Hip Hop död? Mitt svar är (självklart) ja och nej. På sätt och vis JA, eftersom hittills har jag inte lyckats hitta många artister som kan ta mig tillbaka till den känslan som infann sig när det begav sig, förutom ett antal Dj Premierproducerade spår på en och annan skiva. Många artister har skills både när det gäller rap och beatsnickrande men för mig når det nästan aldrig upp till samma nivå längre. På sätt och vis NEJ eftersom Hip Hop som kulturyttring har spritt sig över hela världen och det finns fortfarande miljontals engagerade i Hip Hop och gör mycket för dess fortlevnad.
Mitt största problem är dock fortfarande känslan och min subjektiva äkthet. På många nya skivor som släpps hör man att hantverket och glöden finns där. Beatsen och rimmen är ofta väldigt välproducerade men andan finns inte kvar (återigen subjektivt). Jag bläddrar igenom spåren på spotify i hopp om att hitta något som kan återskapa den klassiska känslan. Jag misslyckas (nästan) varje gång. Kanske beror det på musiken, kanske på mig. Kanske är jag bara en bakåtsträvare som letar efter något som för längesen försvunnit. Vem vet..
Laters
W
Ps. Jag hade kunnat skriva mycket mer på det här ämnet. Egentligen är jag mer nyanserad och det finns höjdpunkter i bruset, men det får ske en annan gång
DS.
Posted in 90-tal, Hip Hop, Memory Lane, Musik, Nostalgi
Tags: Död, Dead, Hip Hop, Nas, Wu-tang
