Populärmusikens fall och förfall

Musik…

Människor idag konsumerar musik som aldrig förr. Vi laddar ner, tittar på MTV,  lyssnar på radio, tittar på svenska och amerikanska idol,tittar på youtube, kollar in MySpace-sidor med små, stora, nya och gamla artister.  Dessa artister blir bara fler och fler och utbudet blir bara större och större tillsammans med alla de nya kanaler där detta utbud får sitt utlopp. Bra eller dåligt? Hmmm? Det kan sannerligen diskuteras.

Många anser att digitaliseringen av musikindustrin i alla dess former där praktiskt taget vem som helst kan göra musik med hjälp av sin röst,  gitarr, vänner och slutligen sin dator och lägga upp denna på en myspace-sida, söka till idol, sända en podcast eller på något annat sätt dela med sig till världen av sin skapelse är någonting bra. Utbudet breddas, vi får mer att välja mellan. Heja Valfriheten!

Visst, allt detta kan ju ses som något positivt, men jag anser däremot att denna “demokratisering” av musik-mediet även för med sig en urholkning av kvaliteten på musik i allmänhet. Vi bombas ständigt med “ny” musik och nya artister som bara för att de har gjort en häftig låt, eller vunnit idol och ska lanseras som “det nya”!

Problemet är bara att artister idag ofta går från botten till toppen på ingen tid alls. Detta gör att många artister inte går igenom “the struggle” eller ”demo-helvetet”, kalla det vad du vill. Det handlar om den uppbyggnad och mognad som det faktiskt krävs i vilken profession för att bli stabil och skapa en långsiktig karriär. Idag går många direkt från mammas å pappas trygga värld till att bli “the shit” efter idol eller att de blivit upptäckta på något annat sätt. NU vill jag påpeka att detta inte är det enda som är fel på musikindustrin och utbudet idag (jag kommer återkomma med fler anledningar) och i en del fall kan artister gå från ingenting till allt och underhålla en hel karriär, men i de flesta fall blir de bara onehitwonders eller framgångsrika i Tyskland. Kolla bara på alla svenska idol-vinnare och deltagare.

Min poäng är att förr innan internet revolution inleddes och alla talangjakter och “whatnots” så var artister tvungna att bygga upp sina skills, sträva och utvecklas innan de fick skivkontrakt. Idag kan vilken nobody som helst komma fram och få sina 15 minuter, vilket leder till ett fruktansvärt dåligt musikutbud! (Just gällande detta kommer jag återkomma om i en blogg om Hiphopen som har dykt ner i avgrunden med ett så brant fall att kulturen och musiken nästan är död. Jag säger “nästan” eftersom det fortfarande finns undantag).

Som jag skrev i inledningen konsumerar vi musik som aldrig förr och fokus ligger just på KONSUMTION. Vi lyssnar inte längre på musik och tar den till oss utan vi konsumerar den. Vi får en ny låt, spelar sönder den och sedan slängs den på tippen.  Populärmusik idag är inte längre tidlös. Det görs ingen stora odödliga låtar som man kan plocka fram tio, tjugo , trettio år senare och känna samm vibb som när den precis kom ut. Ett tydligt sympton på detta är att folk inte köper skivor längre! Och varför skulle de göra det? Vad är poängen med att spara musik som inte är tidlös och som man inte vill lyssna på igen. Du tankar ner dina MP3a lyssnar på den ett tag och raderar den sen från din Ipod eller vilken spelare du nu har. 

Det hela går egentligen i led med hur samhället ser ut idag. det är ett slit och släng samhället och det samma gäller musiken. Precis som att vi köper, sliter och slänger andra varor, gör vi samma sak med musik. Och varför skulle vi spara på musiken . Det finns ju ingen eftertanke längre. Ingen bakgrund. Inga gedigna åsikter. Bara tomma känslor, upprepade slingor om samma utslitna teman där undertonen ständigt är kändisskap, pengar, mode, “jag är bäst”- hit och “jag är snyggast”- dit. JAG FÖRSTÅR INTE VARFÖR FOLK VILL LYSSNA PÅ DET!

Jag ska avsluta med ett exempel som är extremt tydligt gällande denna urholkning och det är The  Black Eyed Peas; Ett tidigare underground hiphop band som spelat in två klassiska skivor i slutet av 90-talet och början av 2000, men sedan tog in Amfetamin-tjejen Fergie som inte kan sjunga, säljer sina skälar till skivbolagen och börjar göra meningslösa låtar som säljer som smör.

Later